Minnen från Indien-2

Strandliv

Skrivet av: Hannu Kiviranta

Tidigt på morgonen innan solen gått upp går han där, varje morgon går han där. Går längs stranden iklädd enbart en longhi och en plastpåse hängandes runt höften. Han går fram och tillbaka. Stannar då och då, tittar på vågorna och lyssnar. I händerna bär han ett fiskenät. Håller fast ena änden med höger hand och löst den andra med vänster hand. Går hela tiden fram och tillbaka,  lyssnar och tittar på vågorna. Stiger in mot havet så att knäna täckts av vatten. Förbereder sig att kasta men ångrar sig i sista sekunden. Går tillbaka till strandkanten. Varje morgon går han där och kastar sitt nät sparsamt. En morgon kommer jag nära honom och ser mig gå fram för att fråga vad han gör. Men jag ångrar mig. Han är så koncentrerad i vad han gör att jag inte törs.

En yogagrupp har samlats för att börja med dagens övningar

Under tiden fylls stranden av människor. en grupp indiska pojkar sätter upp ett cricketfält. Gränserna dras i sanden och markeras med plastflaskor. Yogautövare kommer med sina ryggsäckar, breder ut yogamattorna och börjar morgonens pass. Daniel, en fransman och hans mexikanska flickvän påbörjar sitt dagliga blandpass av promenad, joggning och tai chi. En fridansare med ungdomlig kropp men 60-årings ansikte påbörjar sitt vilda dansnummer när solens första strålar når klipporna på North Cliff.

Den dagliga vilda dansen

På en timma förvandlas en öde strand till ett stormande hav av aktiviteter. De vilda hundarna blandar sig i. Några leker med varandra, en annan vill busa med yogafolket och snor en handduk för leka med den. Andra hundar lägger sig i lugnet hos Qigongutövare. I norra delen av stranden köar indier för att tvätta sig i vattnet som strömmar från klippan

Daniel o flickvän med Tai Chi och Qigong-övningar. Hundarna känner lugnet.

Solen blir starkare och starkare och yogafolket ger plats åt soldyrkarna. Bara en stannar kvar och gör sitt program och slutar inte förran någon gång vid lunchtid. Dag efter dag. De vanliga dödliga tar trappan upp till cliffen för att äta sin frukost i någon av de otaliga restaurangerna längs den branta promenaden. Redan nu är solen så het att man gärna sätter sig i skuggan. Efter några dagar har man även lärt sig att välja restaurang som erbjuder skugga ett par timmar framöver. Väntetiden blir ofta  lång och t.o.m hela frukosten glöms bort. Om inte det så blir det ofta fel. Kaffet blir svagt om jag inte säger till om ”Black strong coffee”. ”You order what you want, you get what you get”, lyder ordspråket här. Men jag har lärt mig att ta det lugnt.

Omelett kan fås enligt önskemål

Vart har jag bråttom egentligen? Om inte annat så kan jag ta fram kameran och fotografera när fiskarna skall ge sig ut på havet.

Det gäller att vänta ut vågorna och ge sig ut vid rätt tillfälle.

Foto © Hannu Kiviranta